Dags för Girot!!

I morgon startar Giro d'Italia i San Remo med ett lagtempolopp och sedan har vi 3-veckors härlig cykel framför för oss listan av berömda stigningar är lång. redan på etapp 5  den 13:e har vi målgång uppför och där får vi räkna med hårdkörning från de stora favoriterna, det är visserligen bara en 2:kategori stigning där många som inte är bergsspecialister men hyfsat bra uppför kan hänga med och vara med och slåss om etappsegern då snittlutningen är måttliga 5,4 %. Mellan de stora favoriterna räknar jag inte med några tidsskillnader alls men klungan kommer inte att vara stor. Möjligen kan också en utbrytning gå hem här beroende vem som finns med i en sådan.

På etapp 9 kommer den första riktiga utmaningen till Campitello Matese med bergsmålgång uppför, slutstigningen är dryga 15 km lång med en snittlutning på 6,4 %. Max lutning är 12% och kommer c:a 6 km från mål. En sådan här stigning brukar inte ge vem som vinner girot då man nog inte kan gå ifrån så mycket men hänger man inte med här så är det ofta en indikation på att man inte kommer att göra det framöver heller i de hårdare bergen i Alperna och Dolomiterna.

Vilodagen kommer nästa måndag och efter det blir det några lättare etapper. Men på lördagen den 23 hårdnar tävlingen till på allvar med ett för girot ovanligt långt tempo över 59,4 km och här gäller att det att ha prickat tempoformen annars kan girot vara över. Etappen går från Treviso till Valdobbiadene och har två lite mindre stigningar. Som inte ett långt tempolopp vore nog fortsätter tävlingen dagen efter i de höga bergen i Dolomiterna med målgång i berömda skidorten Madonna di Campiglio.

En ort där Ingemar Stenmark triumferade många gånger under sin karriär. Slutstigningen är 15,5 km med en snittslutning på 5,9 % med ett max på 12 % när det återstår 2 km c:a innan dess passerar man även Passo Daone som är "bara" 9,2 km lång men har en snittlutning på 9,2 % med ett max på 14 % när toppen. Så denna etapp blir något att bita i även för toppcyklisterna för sammandraget.

Måndagen i vecka 3 är också den vilodag. Sedan fortsätter loppet med etapp till Aprica också den i de höga bergen och då går det upp och ner dagen och det rejält med 2 andra kategori stigningar bla Passo di Tonale och 2 av 3:e kategorin där man första gången passerar målstigningen och ger sig ut på en slinga där den mytomspunna och stenhårda stigningen Passo Di Moltirolo ska passeras med sina 11,9 km och en snittlutning på 10,9 % och ett max på brutala 18 % som kommer rätt tidigt in i stigningen. Mot mål gäller det att fräsch ben även om slutstigningen är bara av kategori 3 så börjar den med en snittlutning 15 % bara efter en liten bit och totalt är det 15 km kvar vid denna stigningens början. Med så mycket klättringar över en längd på 177 km blir denna etapp ett riktig kraftprov.

Sedan kommer en platt etapp från Tirano till vackra Lugano i södra Schweiz vilket blir enda gången girot i år är utanför Italien för målgång. Dagen efter blir det hårdare igen även om etappen är platt till att börja ska första kategori stigningen Monte Ologno passeras med c:a 35 km kvar och sedan bär det i stort utför direkt mot målet i Verbania. Dagen efter på fredagen hårdnar det till igen när man går ut på en etapp på 236 km med 3 första kategori stigningar sista 8 milen där 2 av dem ligger i Frankrike dit man vänder in kort för att sedan fortsätta mot Cerviniastigningen där man når målet på 2000 meters höjd med ett snitt på 5 % och ett max på 12 %. Alltså verkligen en etapp pga av sin längd och stenhårda avslutningen kommer att kräma ur benen på cyklisterna.

Dagen efter kommer den största mumsbiten för egen del etappen till Sestrie med målgång uppför men innan dess den helt fantastiska stigningen till Colle Delle Finestre med 7 km grusvägen sista biten mot toppen. Maxlutningen är 9,2 % med ett max på 14 % och längden är hela 18,5 %. Det här är som jag ser det helt i klass med Moltirolo som ju passerats tidigare under och kanske ännu hårdare tack vare längden och inte minst pga av grussträckan mot toppen. Efter den här dagen vet vi vem som vunnit girot och får åka i rosa på etappen till Milano som är dag för spurtarna.

Jag har inte nämnt någonting nästan om spurtarna med dom har sina dagar här där under alla de 3 veckorna bland annat till Lugano och det är alltid prestigefyllt att vinna i Milano sen återstår det att se vilka av de stora spurtarna som väljer att kliva längs resans gång för att spara sig till touren. Det finns även etapper som går upp och ner med bra stigningar för klassiker cyklister och sådana etapper brukar även passa bra för en seger från en utbrytning. Helt naturligt har även de rena klättrarna där inte alla har möjlighet att vara med om segern att få sina chanser vid ett flertal tillfällen. Sen har vi ju också ett långt tempo. Så årets giro har en bra blandning enligt min mening.

Ska vi prata favoriter får nog Alberto Contador, de senaste årens kanske bäste etapploppscyklist overall iklädda sig rollen som favorit han har all erfarenhet krävs och har ju vunnit här förut. En stor utmanare blir Richie Porte som i år visat fin fin form med en rad tunga segrar Paris-Nice och Katalonien Runt. I den sistnända tävlingen slog han Contador. Han passade även på att vinna Giro del Trentino som är att betrakta som en liten uppvärmningstävling som i stort sett bara går i bergen under dess 4 dagar.

 En annan utmanare är colombianen Rigoberto Uran som ju brukar trivas just på girot och blev 2:a förra året bakom Nairo Quintana. En annan svår konkurrent för Contador blir unge Fabio Aru som får bli det stora hemmahoppet då han blev 3:a förra året. Bland tidigare segare finns ju även Ryder Hejsedal med i startfältet men där är formen tveksam efter att han kraschad under Ardennerveckan. En som säkert kommer att åka bra men inte vara med på pallen om han kommit i form är rutinerade etapploppsåkaren från Belgien Jurgen Van den Broeck.

Sen ska det bli spännande att se vad Domenico Pozzovivo kan hitta på i bergen men det är troligt att den fjäderlätte italienaren kommer att hänga med på tempoetappen. Sen får givetvis ende svensk till start Tobias Ludvigsson överraska med ett bra resultat och kanske kommer han att någon dag hamna i en utbrytning som när han blev 4 på en etapp i sin giro debut under första riktiga proffsåret 2013. I fjol kraschade han tyvärr på tempoloppet och fick bryta tävlingen. Han har tävlat lite i år men kommer förhoppningsvis fräsch och i bra form till girot.

I morgon startar det äntligen, det vackraste av etapplopp Giro d'Italia. Låt spelet om La Maglia Rosa börja!!

Vårklassikerna kan sammanfattas!

Så här kan vårklassikerna sammanfattas i punkter.

Årets tysk: John Degenkolb som vann Milano-San Remo i en stenhård klungspurt mot bla Alexander Kristoff. I Flandern Runt var han på 7:e men fanns länge med i segerdiskussionen. En vecka senare slog han till igen med seger i Paris-Roubaix där han på slutet överraskande var den starkaste av alla och där lätt vann spurten mot bla. Zdynek Stybar och Greg Van Avermat som slutade 2:a och 3:a. Därmed tog tysken revansch efter fjolårets andra plats.

Årets norrman: Alexander Kristoff är som jag sagt tidigare idag nordens bäste cyklist utan jämförelse. Det går nog också snart att anse att han är bättre än vad Thor Hushovd var om inte redan nu. Seger nummer 10 för säsongen kom nämligen i Flandern Runt där han kom loss på Kruisberg tillsammans med fjolårsegraren i Paris-Roubaix  Niki Terpstra som han sedan lätt slog i spurten. Kristoff prickade formen perfekt och hans deltagande i De Panne tredagars visade sig vara en bra uppladdning med alla segrar som det blev där. Seger 11 för året kom i Scheldeprijs på onsdagen efter som avgjordes i klungspurt. I Paris-Roubaix räckte inte krafterna till denna gång men norrmannen kommer tillbaka även där lita på det.

Årets man i Ardennerklassikerna: Alejandro Valverde där han kom, sågs och segrade i La Fleche Wallone och Liege- Bastogne - Liege genom att vara den smartaste och bäst placerade särskilt i Liege och kunde använda sin otroliga spurtförmåga. I Amstel Gold Race blev han dessutom 2:a. Valverde prickade alltså formen perfekt.

Seger i världsmästartröjan: Att se en seger i världsmästartröjan är alltid mäktigt och så blev det för Michal Kwiatkowski i Amstel Gold Race där han gjorde en smart sista kilometer och sedan kunde vinna spurten i en mindre grupp före Valverde och Michael Matthews.

Årets närmaste segrare Ja det stod Greg Van Avermat för när han blev 3:a i Flandern Runt, 3 i Paris-Roubaix och 4:a i Amstel Gold Race. Belgaren gör ofta bra resultat men verkar sakna det sista lilla som krävs för seger i de stora loppen. 

Årets genombrott: Det fick den unge fransmannen Julian Alaphillipe som var tvåa på både La Fleche Wallone och Liege-Bastogne-Liege

En klassiker är en klassiker: Ja det fick Geriant Thomas erfara när han blev utmålad som favorit till segern i Flandern efter segern i E3-prijs men att vinna över 25-mil visade sig som för många vara betydligt svårare än att vinna lopp på c:a 20 mil. På 25-mil eller mer vinner bara de starkaste, de visar om inte annat listan över årets segrare i de riktiga klassikerna. 

Årets besvikelse: Ska man utmåla någon åkare att vara besviken över så får det noga vara Peter Sagan att vara 4:a på Flandern Runt och Milano-San Remo är ok resultat för de flesta men inte Sagan. Av honom krävs det mer med tanke på den talang som han besitter. Ännu större var besvikelsen efter Paris-Roubaix där han blev blott 23:e man. Det känns helt enkelt inte som att han var i den form som han visat de senast säsongerna. Nu ska det bli intressant att se om han nu kan vässa igång till resten av säsongen och bli en vinnare igen. En annan favorit Phillipe Gilbert saknade nog också det sista klippet och attacken i Valkenberg på Amstel Gold Race var nog lite för förutsägbar. Sen gjode ju hans krasch i Fleche Wallone att han inte kunde följa med på slute i Liege. 

Det vackraste av cykellopp.

Snart är dags igen, med snart bara 1 dygn kvar till dess sändningen startar för 2015 års upplaga av Flandern Runt. Tävlingen känns oerhört oviss i år och det känns svårt att nämna en klockren favorit då de flerfaldiga segrarna Fabian Cancellera och Tom Boonen inte kommer till start, båda pga av skador efter krasch. Som jag ser det finns runt 10 cyklister som är med i disskusionen kring segern, där Geraint Thomas som segrade i E3 Harelbeke förra fredagen samt var 3:a två dagar efter på Gent-Wevelgem får anses som den hetaste åkaren för närvarande. Men ska i åtanke att Flandern Runt är något helt annat och här kommer det att bli tuffare för walesaren och för den delen alla andra.

Men det finns många andra som t.ex Peter Sagan, Sep Vanmarcke, Greg Van Avermat, Jurgen Roelands, Niki Terpstra, Zdynek Stybar, John Degenkolb och inte minst norrmannen Alexander Kristoff som visade storform i De Panne tredagars där han körde finfint på den hårda 1:a etappen till Zotegem. Där spurtbesegrade han lätt de som låg i den tätgrupp som bildades mot slutet. Sen passade han på att även vinna de etappern 2 och 3:a som blev rena klungspurter och gjorde dessutom en bra sträcka på den avslutande tempoetappen 3b  vilket medförde totalseger i hela tävlingen. Det står utom allt tvivel att norrmannen i år blivit ännu bättre i fjol. Hitills har han 9 segrar i år och var tvåa på Milano - San Remo. Blir han med in till Oudernarde blir han mycket svårslagen.

Två outsiders till segern är veteranerna Stijn Devolder och Luca Paolini, Devolder som såg bättre ut än på länge i De Panne och då särskilt på 1:a etappen där han såg stark ut i backarna. Paolini vann Gent-Wevelgem efter att ha attackerat från tätgruppen på slutet och är i kanonslag dock kommer Paolini att köra som hjälpryttare de luxe för lagkamraten Kristoff men blir han ifrånkörd så kan italienaren möjligen få fria tyglar för ett eget resultat.

Alexander Kristoff idag nordens bäste cyklist!

I våras vann 27 årige Alexander Kristoff som förste nordbo den legendariska tävlingen Milan-San Remo och blev därmed även förste norrman att vinna ett av cykelsportens fem monument på herrsidan. Vårturnén för norrmannen fortsatte sedan med fina insatser i de flamländska vårklassikerna där han framförallt blev 5:a på den största tävlingen, klassikern och monumentet Flandern Runt. Tyvärr kraschade han på Paris-Roubaix men återkom sedan med seger i Frankfurts fina endagslopp i början av maj.

På hemmatävlingen i Norge, Tour of Fjords i månadsskiftet maj-juni  blev det 3 etappsegrar och totalseger. Till Tour de France kom Alexander Kristoff som ensam norrman, första veckan började med två andra platser där segern lika gärna kunnat gå till Kristoff men han kom lite fel i de avgörande ögonblicken.

I dag på 12:e etappen stämde allt för honom på slutet och han utklassade konkurrenter som Peter Sagan och Arnaud Démare genom att dra upp spurten betydligt tidigare än på de andra spurtetapperna. Alexander Kristoff är en ingen segermaskin av typ André Greipel, Mark Cavendish och Marcel Kitell men när han väl vinner så är det ofta någonting stort.

Kristoff är dessutom inte bara supersputare utan även en man för klassiker som Flandern Runt och Paris - Roubaix då han klarar långa distanser och därmed mycket väl en man på årets VM-bana i Spanien som jag tycker bör passa honom då den inte är "stenhård" men ändå utslagsgivande. I dag är han som jag ser det nordens bäste cyklist och vårt hopp inför VM  och till nästa år ännu bättre till mina favorittävlingar Flandern Runt och Paris-Roubaix. Det skulle smaka mumma med nordisk seger igen i en vårklassiker och då särskilt på kullerstenarna. 

Hajen var bäst i ett minnesvärt Giro!

Ja Hajen eller The Shark är ju vad han kallas årets vinnare av Giro d'Italia Vincenzo Nibali. Nibali gjorde debut i proffsklungan som 21-åring 2005 och ansågs som en stor talang. 2006 var första gången som jag själv stiftade närmare bekantskap med Nibal inär jag såg honom vinna den fina tävlingen GP Ouest Plouay och jag förstod då att detta var en talang utöver det vanliga. Sedan fortsatte utvecklingen för Nibali och han kom mer och mer att bli en etapploppsåkare, tex 3:a i ungdomstävlingen på touren 2008 och 7:a totalt 2009.

I de sammanhangen kom de stora genombrottet när han blev 3:a på girot 2010. Samma år kom även segern i Spanien Runt och han var därmed en vinnare i ett treveckorslopp. 2011 var han 3:a på girot återigen och 2012 3:a på Tour de France. Till årets giro kom han som storfavorit efter totalsegrarna i Tirreno-Adriatico och Giro del Trentino.

Årets giro blev överraskande tufft redan från början då regnet haglade över södra Italien och det visade sig tidigt att andra favoriter skulle få det svårt som för Bradley Wiggins och fjolårssegraren Ryder Hejsedal. Dessa två kom att bryta tävlingen tidigt p.g.a sjukdom. En som länge såg ut som det främsta var ju Cadel Evans som sent bestämt sig för att ställa upp. Han höll länge men misslyckades egentligen bara på en etapp det så avgörande bergstempot sista torsdagen. Sen hade han problem även igår på sista bergsetappen men då mest pga ett mekaniskt problem som gjorde att han föll tillbaka till 3:e plats i totalen.

I avsaknad av Bradley Wiggins fick Rigoberto Uran fria händer vilket han förvaltade väl och till slut tog andra platsen genom fin körning i bergen där han aldrig föll igenom helt. Även han gjorde också ett svagt bergstempo. Men årets segrare som inte hade en svag dag var ju Vincenzo Nibali med sitt Astana lag med Fredrik Kessiakoff som en av hjälpryttarna. Möjligen hade man vilja sett Fredrik hjälpa till högre upp i bergen men till detta räckte inte krafterna denna gång.

Ur svensk synvinkel var det kul att se unge Tobias Ludvigsson var så aktiv och gå med i flera utbrytningar vilket ju också gav en fjärde plats på en av etapperna, stark jobbat och sådant ger hårdhet inför framtiden. Sist men inte minst blir ju årets giro hågkommet för snön i Alperna och Dolomiterna där flera toppar fick strykas från tävlingen samt en etapp sista fredagen, allt för säkerheten. Men i lördags fick vi ändå se målgång uppför på en modifirerad etapp till legendariska Tre Cime di Lavaredo och ensam i snöfallet upp mot målet seglade Vincenzo Nibali, kungen av Giro D'Italia 2013. Det var oförglömligt.

Om gamla fuskare som dök upp igen och försvann pga fusk orkar jag inte med att skriva om. 

Gilbert är bäst!!

Touren är slut och i lördags var det dax igen för en stor endagstävling. Stenhårda Clasica Ciclista San Sebastian stod på tapeten i norra Spanien. En stenhård tävling med flera tuffa stigningar bland andra den stentuffa Jazkibel stigningen. Dom hårda stigningarna gav utslag och till slut bildades en elitgrupp med bland andra Samuel Sanchez, Philippe Gilbert, Carlos Barredo, Greg Van Avermat och Fränk Schleck.

7 km från mål stack Barredo och fick lucka men med 4 km kvar satte Gilbert in en attack iväg från gruppen och både hämtade in och lämnade Barredo bakom sig. Phillipe Gilbert gick sedan solo mot mål för sin fjärde tunga klassikerseger under säsongen. Formen håller i sig efter touren för belgaren som förstärkte intrycket som den bäste endagsåkaren i världen för närvarande. Ingen är ens i närheten.

Mycket synd att den gamla världscupen inte finns kvar. Tänker vi på denna så skulle Phillipe haft raden 3:a på Milan-San Remo, 9:a på Flandern Runt, 1:apå Amstel Gold Race, 1:a på Liege-Bastogne-Liege och 1:a på Clasica San Sebastian. En sådan rad hade aldrig Paolo Bettini som dominerade cupen fram till dess nedläggning åren 2002-2004. Nu står Gilbert på 8 segrar ur den gamla världscupen och lägger vi till La Fleche Wallone har han 9 klassikersegrar. Det kommer mera var så säkra.

Listar tour de france

Dax att göra lista på 2011 års upplaga av Tour de France.

Årets hjälte: Johnny Hoogerland Vancansoleil kämpade och slet i många utbrytningar och fullföljde Touren trots att en av televisionens bilar körde på honom så att han hamnade i taggtråden. Sorry Voeckler 10 dagar i gult räcker inte.

Årets belgare: Utan tvekan Philippe Gilbert som kom till touren med två målsättningar att ta den gula tröjan och att vinna en etapp och genomförde båda redan på etapp 1 som passade honom som handsken.

Årets spurtare: Ja oavsett hur det går idag är det ju som vanligt Cavendish. När allt stämmer så är han oslagbar och ibland behövs inte ens det.

Årets land: Naturligtvis Norge med fyra etappsegrar på två åkare vilken klass det är på Boasson Hagen och Hushovd.

Årets norrman. I ettapsegrar 2 lika mellan Edvald och Thor men Thor vinner i kraft av alla hans dagar i gult.

Årets bergsget: Här går priset som vanligt till Andy Schleck. Torsdagsetappen till Galibier säger allt.

Årets girovinnare: Nej det blev ingen dubbel för Alberto Contador. Oturen grinade honom i ansiktet och kanske satt även årets stenhårda giro i benen på spanjoren trots allt.

Årets revansch: Tog Cadel Evans som äntligen får vinna Tour de France. Ett långsiktigt hårt arbete har gett resultat.